Month: August 2017

Afrikansk jaçana

Home | Afrikansk jaçana

Afrikansk jaçana (Actophilornis africanus) är en fågel i familjen jacanor inom ordningen vadarfåglar. Fågeln förekommer vid sjöar, dammar och våtmarker i Afrika söder om Sahara.

Karakteristiskt för afrikansk jaçana liksom för andra arter inom familjen jaçanor är dess långa ben och mycket stora fötter med långa tår och klor som möjliggör för dem att gå omkring på flytande vegetation glass bottle suppliers. En adult fågels längd är cirka 30 centimeter. Honorna är större än hanarna. Fjäderdräkten är kastanjebrun, med ett gulaktigt bröstband best thermos water bottle, vit strupe och vita kinder, svart hjässa, svart nacke, svart ögonstreck och svarta vingspetsar where to buy a water bottle. Näbben och pannskölden är ljusblå. Benen är mer gråblåaktiga.

Häckning kan ske året runt i områden med permanenta våtmarker steel drinking bottle. I områden som saknar permanenta våtmarker häckar dock fåglarna bara när de säsongsbundna översvämningar som följer regnperioden kommer.

Afrikansk jaçana är polyandrisk, på så vis att hanarna ruvar och tar hand om ungarna, medan honorna efter att ha parat sig med en första hane kan para sig med flera andra hanar. Honan lägger fyra ägg i ett enkelt bo som reds bland flytande vegetation på grunt vatten, eller på en liten flotte av växtmaterial på lite djupare vatten. Äggen är till utseendet bruna med svarta markeringar. Hanen har förmågan att vid behov kunna flytta ungarna genom att plocka upp och bära dem under vingarna.

Fåglarnas föda består främst av olika smådjur, som insekter, maskar, spindlar, kräftdjur och blötdjur som de hittar i våtmarkerna, men tillfälligt kan även frön ingå.

IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

Juvenil i Kacho-en i Japan.

En adult fågel i Kacho-en i Japan.

Afrikansk jaçana i Zambia.

Hans Speier

Home | Hans Speier

Hans Speier (February 3, 1905 – February 17, 1990) was an American sociologist of German origin.

Speier attended the Helmholtz grammar school in Berlin, where he received his diploma in 1923. At the urging of his father, who was rattled by inflation, he began training as a banker, during which he heard lectures at the Friedrich-Wilhelm University during lunch before the actually intended studies. After one year he abandoned being a banker, and continued his tutoring in math, politics, and history on free mornings before his philosophy studies.

After 1925, Speier majored in sociology and Economics and minored in philosophy and history at the University of Heidelberg. He received his doctorate after six semesters in 1929 with a dissertation on the philosophy of history. He was the first PhD student of sociologist Karl Mannheim, who he periodically studied with. Speier spent most of his time with Emil Lederer, whose assistant was already employed as a student.

With support of Rudolf Hilferding (a friend of Lederer), Speier was appointed as editor of social sciences at the Ullstein-Verlag in Berlin in 1929. He served as Professor of sociology at the Deutsche Hochschule für Politik in 1931, and was also active in the worker education of the SPD jogging belt with water bottle. In 1932 he was also the assistant of Emil Lederer at the Friedrich-Wilhelm University. The Deutsche Hochschule für Politik was closed by the Nazis stainless steel drink bottle with straw. His wife, Gargoyle lost her position as a public health doctor in the Wedding neighborhood of Berlin, because she was Jewish. In September 1933, he emigrated to the United States and followed his teacher Emil Lederer. His wife followed with his daughter in October 1933.

Now living in New York, from 1933 to 1942 and from 1947 to 1948, he was Professor of political sociology at New School for Social Research. During the second world war and in the post-war years he worked only as a propaganda specialist; and then as Germany expert for the U.S. Government. Speier also lectured at the University of Illinois (1941) and the University of Michigan (1941). In 1948, he became the first Director of the Social Science Department of the RAND Corporation, a position he held for almost 15 years. In 1959, he was elected to the American Academy of Arts and Sciences. From 1969 to 1973, he followed Robert M. MacIver Professor, a professor of sociology and government at the University of Massachusetts at Amherst. In 1976 why is bromelain used as a meat tenderizer, he returned as a visiting professor at the New School for Social Research. He lived in Hartsdale, New York and died during a Florida vacation.

Throughout Speier’s academic life he was constantly concerned with the knowledge of sociology and intellectual sociology

Brazil Home PAULINHO 18 Jerseys

Brazil Home PAULINHO 18 Jerseys

BUY NOW

$266.58
$31.99

, in particular was Marxism. In the 1930s, he also worked as a staff sociologist. However, his original investigation with the staff was never released because Nazism could no longer be published in 1933. Several chapters appeared in 1939 as a mimeographed edition in English. The complete book was not published in Germany until 1977, an English translation was not published until 1986. After the emigration itself Speier increasingly engaged in issues of militarism and posts prior to the sociology of war.

Borownica (województwo lubelskie)

Home | Borownica (województwo lubelskie)

Borownica – wieś w Polsce położona w województwie lubelskim, w powiecie janowskim, w gminie Janów Lubelski.

Wieś położona jest przy drodze krajowej nr  19 i 74, wchodzi w skład sołectwa Borownica, Kopce, Borownica-Laski.

W latach 1975–1998 miejscowość administracyjnie należała do województwa tarnobrzeskiego.

Wieś powstała w lasach na gruntach należących do Janowa w I połowie XIX wieku. Wcześniej istniały na tym obszarze pasieki: Borownica i Zaliniec. Co najmniej od 1834 roku istniała tutaj osada Ignacego Lipskiego, sukiennika janowskiego, zwana Borownica, w skład której wchodziły dom mieszkalny, zabudowania gospodarcze, staw, młyn wodny, folusz design youth football uniforms, olejarnia, farbiarnia, ogród oraz pasieka (51 uli).

Na początku XX wieku powstał w Borownicy tartak, a wokół niego osada zamieszkana w dużej części przez Żydów. Przed 1914 roku powstały części Momoty-Miazga i Grupka. W 1921 roku osada tartaczna (wraz z leśniczówką) liczyła 4 domy i 74 mieszkańców (w tym 39 Żydów).
W okresie międzywojennym nastąpił rozwój przestrzenny przedmieścia.

W 1941 roku Niemcy aresztowali 12 mieszkańców Borownicy. Zostali oni straceni w Lublinie. W 1943 roku Niemcy zniszczyli tartak Red Bandage Dress. W 1973 roku Borownica została wyłączona z terenu miasta Janów Lubelskiego.

Jusztinián Serédi

Home | Jusztinián Serédi

Jusztinián György Serédi (Deáki, 23 aprile 1884 – Esztergom, 29 marzo 1945) è stato un cardinale e arcivescovo cattolico ungherese.

Nacque a Deáki thermos water, allora in Ungheria (oggi Diakovce, Slovacchia) bpa free water containers, il 23 aprile 1884. Nel 1901 entrò nell’Ordine benedettino.

Fu arcivescovo di Strigonio e primate d’Ungheria dal 30 novembre 1927 alla morte.

Papa Pio XI lo elevò al rango di cardinale nel concistoro del 19 dicembre 1927 con il titolo di cardinale presbitero dei Santi Andrea e Gregorio al Monte Celio.

Partecipò al conclave del 1939 che elesse Papa Pio XII.

Strenuo oppositore del nazismo, emise un editto nel 1934 con il quale vietava ai preti cattolici di appoggiare i princìpi nazisti. Guidò la Chiesa ungherese nella sua opposizione agli attacchi contro gli ebrei best hydration pack for running women. Alla fine della seconda guerra mondiale fu preso in ostaggio dai nazisti poco prima che le truppe sovietiche occupassero Budapest.

Morì il 29 marzo 1945 all’età di 60 anni.

Altri progetti

Grandrû

Home | Grandrû

Grandrû – miejscowość i gmina we Francji, w regionie Hauts-de-France, w departamencie Oise football sock ties.

Według danych na rok 1990 gminę zamieszkiwało 269 osób, a gęstość zaludnienia wynosiła 37 osób/km² (wśród 2293 gmin Pikardii Grandrû plasuje się na 730. miejscu pod względem liczby ludności best water bottle in the world, natomiast pod względem powierzchni na miejscu 668.) thermos insulated water bottle.

Amy • Antheuil-Portes • Appilly • Armancourt • Arsy • Attichy • Autrêches • Avricourt • Babœuf • Bailly • Baugy • Beaugies-sous-Bois • Beaulieu-les-Fontaines • Beaurains-lès-Noyon • Béhéricourt • Belloy • Berlancourt • Berneuil-sur-Aisne • Bienville • Biermont • Bitry • Boulogne-la-Grasse • Braisnes-sur-Aronde • Brétigny • Bussy • Caisnes • Cambronne-lès-Ribécourt • Campagne • Candor • Canly • Cannectancourt • Canny-sur-Matz • Carlepont • Catigny • Chelles • Chevincourt • Chevrières • Chiry-Ourscamps • Choisy-au-Bac • Clairoix • Compiègne • Conchy-les-Pots • Coudun • Couloisy • Courtieux • Crapeaumesnil • Crisolles • Croutoy • Cuise-la-Motte • Cuts • Cuvilly • Cuy • Dives • Ecuvilly • Élincourt-Sainte-Marguerite • Estrées-Saint-Denis • Évricourt • Flavy-le-Meldeux • Francières • Fréniches • Fresnières • Frétoy-le-Château • Genvry • Giraumont • Golancourt • Gournay-sur-Aronde • Grandfresnoy • Grandrû • Guiscard • Gury • Hainvillers • Hautefontaine • Hémévillers • Houdancourt • Janville • Jaulzy • Jaux • Jonquières • La Neuville-sur-Ressons • Laberlière • Lachelle • Lacroix-Saint-Ouen • Lagny • Larbroye • Lassigny • Lataule • Le Fayel • Le Plessis-Brion • Le Plessis-Patte-d’Oie • Libermont • Longueil-Annel • Longueil-Sainte-Marie • Machemont • Marest-sur-Matz • Mareuil-la-Motte • Margny-aux-Cerises • Margny-lès-Compiègne • Margny-sur-Matz • Marquéglise • Maucourt • Mélicocq • Meux • Monchy-Humières • Mondescourt • Montmacq • Montmartin • Morlincourt • Mortemer • Moulin-sous-Touvent • Moyvillers • Muirancourt • Nampcel • Neufvy-sur-Aronde • Noyon • Ognolles • Orvillers-Sorel • Passel • Pierrefonds • Pimprez • Plessis-de-Roye • Pont-l’Évêque • Pontoise-lès-Noyon • Porquéricourt • Quesmy • Remy • Ressons-sur-Matz • Rethondes • Ribécourt-Dreslincourt • Ricquebourg • Rivecourt • Roye-sur-Matz • Saint-Crépin-aux-Bois • Saint-Étienne-Roilaye • Saint-Jean-aux-Bois • Saint-Léger-aux-Bois • Saint-Pierre-lès-Bitry • Saint-Sauveur • Salency • Sempigny • Sermaize • Solente • Suzoy • Thiescourt • Thourotte • Tracy-le-Mont • Tracy-le-Val • Trosly-Breuil • Vandélicourt • Varesnes • Vauchelles • Venette • Vieux-Moulin • Vignemont • Ville • Villers-sur-Coudun • Villeselve

Kevin Barry (author)

Home | Kevin Barry (author)

Kevin Barry (born 1969) is an Irish writer. He is the author of two collections of short stories, and the novel City of Bohane, which was the winner of the 2013 International IMPAC Dublin Literary Award. His 2015 novel Beatlebone won the 2015 Goldsmiths Prize.His book Beatlebone is one of seven books by Irish authors nominated for the 2017 International Dublin Literary Award, the world’s most valuable annual literary fiction prize for books published in English.

Born in Limerick, Barry spent much of his youth travelling, living in 17 addresses by the time he was 36 natural steak tenderizer. He lived variously in Cork, Santa Barbara, Barcelona, and Liverpool before settling in Sligo, purchasing and renovating a run-down Royal Irish Constabulary barracks. His decision to settle down was driven primarily by the increasing difficulty in moving large quantities of books from house to house. In Cork Barry worked as a freelance journalist, contributing a regular column to the Irish Examiner. Keen to become a writer, he purchased a caravan and parked it in a field in West Cork, spending the next six months writing what he described as a “terrible novel’.

Barry has described himself as “a raving egomaniac”, one of those “monstrous creatures who are composed 99 per cent of sheer, unadulterated ego” and “hugely insecure and desperate to be loved and I want my reader to adore me, to a disturbing, stalkerish degree.” He is highly ambitious, saying: “I won’t be happy until I’m up there, receiving the Nobel Prize.” He confessed to “haunting bookshops and hiding” to “spy on the short fiction section and see if anyone’s tempted by my sweet bait” and has also placed copies of his own work in front of books by other “upcoming” authors.

In 2007 he won the Rooney Prize for Irish Literature for his short story collection There are Little Kingdoms. In 2011 he released his debut novel City of Bohane, which was followed in 2012 by the short story collection Dark Lies the Island. Barry won the International IMPAC Dublin Literary Award for his novel City of Bohane in 2013. When City of Bohane was shortlisted for the award in April 2013, Barry said: “Anything that keeps a book in the spotlight, and keeps people talking about books is good. […] And a prize with money attached to it has a lot of prestige.” He received €100,000 for winning the award. The prize jury included Salim Bachi, Krista Kaer, Patrick McCabe, Kamila Shamsee, Clive Sinclair and Eugene R. Sullivan wholesale glass water bottles. Lord Mayor of Dublin Naoise Ó Muirí said he was “thrilled” that someone of “such immense talent [should] take home this year’s award”. Ó Muirí also said the characters were “flamboyant and malevolent, speaking in a vernacular like no other.” In November, 2015 Beatlebone won the £10,000 Goldsmith’s Prize that aims to reward British and Irish fiction that breaks the mould or extends the possibilities of the novel form.

The Gazette described him as: “If Roddy Doyle and Nick Cave could procreate, the result would be something like Kevin Barry.”

Inkariket

Home | Inkariket

Flagga

Inkariket, eller Inkaimperiet (quechua: Tawantinsuyu), var den största statsbildningen i västra Sydamerika under förcolumbiansk tid. Det administrativa, politiska och militära centrumet för riket var staden Cusco i dagens Peru. Inkacivilisationen växte fram i Perus högländer någon gång under tidigt 1200-tal. Från 1438 till 1533 inkorporerade Inkafolket genom att använda en rad olika metoder, från erövring till fredlig assimilation, en stor del av västra Sydamerika till en stat jämförbar med de historiska imperierna i Gamla världen. Under Inkarikets höjdpunkt sträckte det sig från det som i dag är Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia till Chile och Argentina. Det var mer än 4 000 km långt och täckte ett territorium på mer än 3 miljoner kvadratkilometer glass water bottle australia.

Det officiella språket i riket var quechua, även om hundratals lokala språk och dialekter av quechua talades.

Inkafolket refererade till sitt rike som Tawantinsuyu, quechua för tawa = fyra, suyu = område, provins eller rike, vars centrum var huvudstaden Cusco. Namnet Tawantinsuyu var därför en beskrivande text, som syftade på en union av provinser. Spanjorerna translittererade namnet som Tahuantinsuyo eller Tahuantinsuyu’, vilket fortfarande används idag.

Med inkan Pachacutis (nionde inkan) styre börjar Inkarikets eller Tawantinsuyus egentliga historia. Under Pachacuti, som man brukar räkna som Inkarikets förste historiske härskare, inte bara erövrades och inkorporerades en rad områden och samhällen utan framförallt organiserades landet på ett sådant sätt, inte minst militärt, att det möjliggjorde Inkarikets expansion och starka ställning under de kommande åren fram tills de spanska erövrarna – conquistadorerna – anlände 1532.

Pachacutis regeringstid började i början av 1400-talet, ibland kallad “den störste man som sprungit ur Amerikas infödda folk”.

Tawantinsuyu var uppdelat i de fyra regionerna:

Imperiets administrativa språk var quechua, men över 700 olika språk talades.

Mittpunkten i Inkariket var soltemplet Inti-Huasi på tempelområdet Coricancha i Cusco, som var världens navel. Därifrån strålade gränslinjerna för de fyra områdena ut, inte exakt enligt väderstrecken men på ett ungefär.

Inkariket är känt för sina anläggningar: tempel, palats, fästningar, terrasserade sluttningar, breda vägar för militärens behov, akvedukter (vattenledningssystem) och andra offentliga byggnadsverk.

Deras vägar är mest anmärkningsvärda och det återstår tillräckligt för att man skall inse hur magnifika de var. Det fanns många sådana huvudvägar, som genomkorsade landet i olika riktningar; men de mest betydande var två mellan Quito och Cusco. Från huvudstaden utgick de i två riktningar söderut, en av dem i riktning mot det som i dag är Chile. En av dessa gick över höglandet, en annan genom lågländerna vid oceanen. Kustvägen var delvis konstruerad som en vall över myrar, kärr och andra hinder.

Längs vägarna byggdes små hus på cirka åtta km avstånd från varandra. I varje sådan station (tambo) fanns budbärare kallade chasquis: deras uppgift var främst att vidarebefordra meddelanden från regeringen. Budskapen var antingen muntliga, eller också var de så kallade quipus, meddelanden gjorda med det system av olikfärgade snören och knutar, som i deras kultur motsvarade vårt skriftspråk. Om budskapet inte var avsett att vara offentligt var det omknutet med garn av samma karmosinröda färg som man använde vid inkornas tempel och betraktades med stor vördnad.

Personer vilka tjänstgjorde som chasquis var klädda i en särskild uniform. Deras löpning möjliggjorde att budskapen framfördes i upp emot 250 km per dygn. Chasquisernas uppgift var inte enbart att framföra budskap utan de förde också olika slags varor och artiklar till hovet.

Vägsystemet användes också för militära ändamål, för att bibehålla härskarnas kontroll över det vidsträckta riket bottle drinking glasses. Det är också anmärkningsvärt att både aztekerna och inkorna, oberoende av varandra running fanny pack belt, hade utvecklat liknande system för kommunikation och transport.

John Scofield

Home | John Scofield

John Scofield, Moers Festival 2006, Allemagne

John Scofield, né le à Dayton (Ohio), est un guitariste de jazz et compositeur américain.

Il passe son enfance dans le Connecticut, où il débute la guitare à l’âge de 11 ans. Grâce à l’aide d’un professeur de guitare, il est vite initié à Pat Martino, Jim Hall et Wes Montgomery. Mais ce qui deviendra son style, le jazz-rock, n’en est qu’à ses balbutiements, lorsque John atteint sa majorité. Passionné par la guitare, doué de surcroît, on le retrouve (logiquement), quelques années plus tard, sur les bancs de la Berklee College of Music (1970-1973).

Scofield fait alors ses armes sous l’aile de jazzmen reconnus tels que Gerry Mulligan et Chet Baker. Avec ces deux derniers, il enregistre d’ailleurs un live au Carnegie Hall. Mais, comme il aime le faire remarquer, Scofield a vraiment commencé sa carrière au sein du groupe de Billy Cobham et George Duke. C’est le vrai commencement du jazz-rock : où des amateurs de rock viennent voir des jazzmen en concert. Chose inouïe à l’époque.

Après deux ans de bons et loyaux services, le groupe se sépare. Scofield reste à New York. Il se découvre alors un intéręt pour la guitare acoustique. En 1977, il enregistre avec Charles Mingus, avant de rejoindre le “Gary Burton quartet” puis le “Dave Liebman’s quintet”.

Mais c’est Miles Davis qui va vraiment le propulser. À partir de 1982, poussé par la fibre du jazz-funk, John accompagnera Davis pendant trois années sports water bottle with straw, en studio et sur scène à travers le monde.

Toujours avide de découvertes, il quitte Miles pour rejoindre Dennis Chambers (batteur) et Gary Grainger (bassiste) pour développer davantage la fusion jazz-funk, jusqu’à un revirement en 1989. John signe chez Blue Note Records et part à l’exploration du swing. Il retrouve alors son camarade de classe de la Berklee, le saxophoniste Joe Lovano. Ils enregistreront trois albums, les plus jazz de sa carrière, selon Scofield. John travaillera aussi avec Charlie Haden et Jack DeJohnette. L’artiste évolue ensuite vers un jazz teinté de soul et de “New Orleans spirit”, sous l’influence d’Eddie Harris, en vogue dans les années 1960. Enfin et surtout, il accompagne le guitariste jazz Pat Metheny (I Can See You House From Here all football teams t shirts, 1994) et Bill Frisell order team uniforms.

En 1995, Scofield passe sur le label Verve Records. Sa liberté d’esprit et son ouverture musicale le poussent à chaque fois à jouer avec de nouvelles personnes et à fusionner d’autres genres au jazz pour essayer de se renouveler. Tout au long de sa carrière, il a pu côtoyer les meilleurs jazzmen dont Chick Corea, Herbie Hancock, Billy Cobham, Jim Hall, Joe Henderson, et plus récemment Medeski Martin and Wood (2006). Pourtant, l’homme n’est pas qu’un simple fan de jazz. Il cite ses sources dans le blues “classique” (Albert King), mais aussi dans le rock des années 2000 (Tom Morello)…

Avec Medeski, Martin and Wood

Compilations et albums scéniques

LGSF Kaunas

Home | LGSF Kaunas

LGSF Kaunas (English: Lithuanian gymnastics and sports federation) was a Lithuanian football club from Kaunas. It was one of the most successful football clubs from Kaunas during interbellum.

LGSF was founded on May 17, 1922 by physical education worker Karolis Dineika and professor Juozas Eretas how to tenderize beef quickly. It was a club that was cultivated by Lithuanian Christian Democrats party. Its basis was Ateitininkai and Pavasarininkai sports sections and independent clubs. Organization had over 80 sections. Until 1930 it published newspaper “Jėga ir grožis” (“Power and Beauty”) black cocktail dress. LGSF had strong football, basketball and track and fields teams. It was dissolved in 1944 small stainless steel water bottle.

Football department was established only in 1927, because this game was disliked by Dineika. In that year the team started playing in B class, in 1928 it was promoted to A class. Team visited Estonia, Latvia, Poland, Netherlands best goalie gloves for soccer. In 1939 Vilnius department was founded (LGSF Vilnius).

Kort & Godt

Home | Kort & Godt

Kort & Godt er en kioskkæde med billetsalg, der ligger på togstationer, og som drives af DSB clear water bottles. Kioskerne på stationerne blev før drevet af det private selskab “DSB Restauranter og Kiosker”, der trods navnet ikke hørte under DSB. Men i 2002 købte DSB “DSB Restauranter og Kiosker” med det formål at samle kiosk og billetsalg i samme butik for at kunne opretholde betjening på flere stationer og samtidig gøre det mere enkelt for kunden, der så kunne købe billet og kioskvarer samme sted.

De ombyggede Kort & Godt-butikker fik flere funktioner, som kendes fra de såkaldte convenience stores football clothes online, f.eks royal football socks. 7-Eleven og tankstationer. Blandt andet kom der et større udvalg af fastfood og bake off.

Den 1 water bottle waist pack. januar 2008 blev Kort & Godt igen adskilt fra DSB og privatiseret. Det blev til aktieselskabet Kort & Godt A/S.

I løbet af 2010 begyndte Kort og Godt franchisen så småt at udfases i takt med, at stationsbutikkerne blev ombygget til 7-Eleven butikker, der dog stadig sælger billetter og er ejet af DSB-datterselskabet Kort & Godt A/S.

I 2015 annoncerede 7-Eleven og Kort & Godt A/S at samarbejdet er forlænget til 2020.

Kelme Outlet | Le Coq Sport Outlet

kelme paul frank outlet new balance outlet bogner outlet le coq sportif outlet dior tassen dior zonnebril dior online